Människan är en varelse som skapar bilder av sig själv och sedan börjar likna dem. I. Murdoch

Ingen människa är en ö, fullständig i sig själv, utan en del av det stora hela. J. Donne

Naturen är ingenstans större än i hennes minsta skapelser. Plinius d.ä.

Idén om människans särställning

Det låter sig utan överdrift sägas att ett lika dominerande som genomgående drag i vår västerländska tankehistoria är idén om människans särställning eller särart, enligt vilken människan och hennes kultur (eller om man så vill: den mänskliga livsformen) står i en principiell motsatsställning till naturen med allt som där lever och är – att det enbart är människan som lösgjort sig från de rumsliga och tidsliga band och beroenden som styr naturen och alla dess övriga arter. Idén om en sådan överordnad särställning har inneburit att människans egenart bestämts i termer av egenskaper eller förmågor som hon själv har, men som de så kallade oskäliga djuren saknar – framförallt då avsaknaden av språk, självmedvetande och medvetenhet om sin dödlighet. Denna abstrakta och skarpt avgränsade hierarkiska uppfattning om relationen mellan människa och djur liksom resten av naturen, har kommit (och kommer alltjämt) till uttryck i en rad dikotoma kontrasteringar, där mänskligt ställs mot djuriskt, kultur mot natur, förnuft mot instinkt och själ mot kropp. Trots kritiken av att ett sådant särskiljande tankemönster befäster en hegemonisk ”artism” som tar för givet att naturen i sin helhet är till för människan, och det oaktat att de negativa konsekvenserna av människans exploatering av naturen i dag fått allt påtagligare och alltmer omfattande proportioner, lever idén om en särställning alltjämt kvar i transformerade former, som gör oss glömska eller blinda för att vi själva är en del av den natur som bär upp allt liv.

Idén om en orörd eller ren natur

En annan idé inom vår tanketradition som också alltjämt gör sig starkt gällande inte bara i det allmänna medvetandet utan också inom vetenskapen, är idén om en ren eller ursprunglig natur, dvs. en av människan opåverkad vild natur. Historiskt sett har synen på naturen under en mycket lång tid varit präglad av agrarkulturens bundenhet vid jorden och dess årstidscykler, där den vilda naturen uppfattades som både öde och ofruktbar, men också hotande. Men ett stegvist framväxande vetenskapligt synsätt, tillika med en tilltagande urbanisering och industrialisering liksom också politiska omvälvningar, gav småningom upphov till en motreaktion där den orörda vildmarken idealiserades i kontrast till den av människan helt och hållet formade stadsmiljön som begränsade kontakten med naturen i det vardagliga livet.

Detta nya synsätt har alltsedan den tidigmoderna romantiken inneburit en estetisering av naturen, såväl i form av en sentimental idyllisering av det kulturlandskap som uppkommit genom jordbrukets inverkan på naturlandskapet, som i form av en kontemplativ syn på den vilda naturens sublima storslagenhet – olika uttryck för en längtan efter någonting ursprungligt som stadsmänniskan projicerade på en natur som blivit främmande för henne. Detta arv gör sig också starkt gällande i dagens urbaniserade och industrialiserade värld, där naturen vanligen uppfattas som en plats dit man drar sig undan från vardagens stress och slit, och sålunda förknippas med rekreation och friluftsliv. Ett paradoxalt drag i detta sammanhang är att drömmen om ett slags uppgående i en estetiskt idealiserad natur som står för äkthet och ursprunglighet, går hand i hand med att naturen samtidigt i allt större utsträckning exploateras – en kluvenhet som vi alla mer eller mindre bär på.

Betoningen av en skiljelinje mellan natur och kultur var också utgångspunkten bland pionjärerna för ett ekologiskt tänkande, vilka vidareutvecklade föreställningen om ett i naturen rådande ursprungligt jämviktstillstånd, vilket industrialiseringen och urbaniseringen i tilltagande utsträckning hotade att rubba eller förstöra. Målet var i första hand inriktat på att skydda den orörda vildmarken från mänsklig påverkan, med en betoning på bevarandet av dess ovanliga djur- och växtarter av vilka en del var utdöende. För detta ändamål skapades naturskyddslagar med syftet att bevara en hotad natur genom att inrätta nationalparker och naturreservat. Inför det faktum att de negativa konsekvenserna av människans exploatering av naturen i dag riskera att leda till en ekologisk kris som hotar hela jordklotets liv, har bevarandet av avgränsade naturområden kommit att framstå som otillräckligt, och själva tanken på en orörd natur som alltmer illusorisk.

Den amerikanska marinbiologen Rachel Carsons bok Tyst vår från 1962 brukar anges som en viktig vändpunkt i den kritiska debatten om förutsättningarna för en ekologiskt hållbar utveckling. Hennes påvisande av att kemiska bekämpningsmedel, biociderna och inte minst DDT, sprids långt bortom de platser där de användes, och genom att anrikas i naturens näringskedjor utgjorde ett hot mot hela djurlivet och ytterst oss själva, medförde att också människoskapade miljöer började innefattas i naturskyddsarbetet. Senare dominerades miljödebatten av försurningsfrågan, där det framhölls att naturen globalt påverkas av de svaveldioxider som härrör från användningen av fossila bränslen, och idag har ett allt vidsträcktare hot mot den biologiska mångfalden, liksom alarmerande observationer om klimatförändringar, förstärkt miljöengagemangets globala inriktning. Ändå lever idén om en orörd natur kvar i det företräde som dagens främjande av den biologiska mångfalden ger åt intakta ekosystem, vilket påtagligt ger sig tillkänna i den ofta häftiga debatten om vilka djur- och växtarter som är ”ursprungliga”, och vilka förvildade arter, återinflyttare eller av människan avsiktligt eller oavsiktligt spridda nykomlingar som är invasiva arter, och därför ofta bekämpas som störande inkräktare.

Min tanke är härvid att fokuseringen på idealet om en ren och orörd natur bortom människan och samhället, tenderar att skymma eller rent av stympar vår förståelse för såväl omfattningen av dagens miljöproblem som att de otvivelaktigt är förenade med samhällsproblem. Detta ställer oss inför uppgiften att på allvar ifrågasätta den hävdvunna bilden av människan som avskild från och herre över naturen, och istället såväl på en individuell som en samhällelig och global nivå så kritiskt och allsidigt som möjligt granska hur våra egna verksamheter undergräver de ekologiska förutsättningarna för en levande natur. I en föränderlig värld kräver detta att vi steg för steg omprövar såväl de praktiska som moraliska problem som vi ställs inför, liksom också att vi tar oss an frågan om möjligheten att visa hänsyn mot naturen och dess mångfald av olika livsformer oavsett om vi betraktar dem som nyttiga eller onyttiga för oss själva.

Vikten av inte glömma vårt beroende av allt levande omkring oss

Redan från barnsben bevittnar vi och får lära oss ett otal olika sätt att förhålla oss till djur och natur, något som till sin karaktär och till sitt omfång varierar beroende på uppväxtmiljön, men som i en urbaniserad livsform utarmats i den meningen att en direkt vardaglig kontakt med naturens vilda djur, liksom även med den agrara kulturens domesticerade arter, vanligen är rätt inskränkt. Tilläggas kan att vi i dag till övervägande del är konsumenter av färdiga massproducerade djur- och växtprodukter, liksom att vi numera även konsumerar naturen som upplevelseturister. På det hela taget låter det sig sägas att våra kunskaper om naturens olika livsformer snarare härrör från handböcker, naturfilmer och internet, än från konkreta och personliga erfarenheter. Med entomologen och författaren Fredrik Sjöberg kunde man – visserligen tillspetsat – säga att televisionen har lärt oss att se naturen som en film, som något omedelbart begripligt och tillgängligt, men det är bara en illusion. Den förklarande speakerrösten saknas därute. Han anser vidare att ”artkunskapen är som ett språk”, och påtalar att en bristande konkret artkunskap kan ses som en ”biologisk analfabetism”, med den påföljden att vi inte känner igen det vi se, vilket kan få naturen att framstå som främmande och obegriplig.

Den vetenskapliga klassificeringen och beskrivningen av naturens olika livsformer grupperar olika arter i system som bygger på deras släktskap, medan våra vardagliga uppfattningar inte bildar något enhetligt system, utan styrs av våra olika sammanhangsbundna behov och intressen. Det råder visserligen enighet om vikten av att skilja mellan farliga och ofarliga djur och växter oberoende av art och storlek, men däremot kan de kulturella inställningarna till vad som är ätligt eller oätligt gå starkt isär. Likaså har särskiljandet mellan vilda djurarter och domesticerade sällskaps- och nyttodjur en central roll i vår syn på naturen. Till skillnad från sällskapsdjur som vi ger namn och får vistas i våra hem, har rationaliseringen av den industriella uppfödningen av domesticerade arter som kor, grisar, får och höns, liksom numera även fisk, reducerat nyttodjuren till blotta led i en kostnadseffektiv produktion av matvaror för marknaden. Man kunde säga att djuren härigenom helt och hållet fråntas det som skulle höra till att se dem som levande varelser med ett av oss oberoende eget liv. Vad gäller odlingen av olika nyttoväxter liksom också skogsbruket, har rationaliseringen resulterat i monokulturer och en användning av bekämpningsmedel, där kvantitativa och ekonomiska målsättningar ges företräde framom frågan om de ekologiskt negativa konsekvenserna. I den meningen är frågan om vår natursyn förbunden med vår människo- och samhällssyn, och sålunda också en existentiell och moralisk fråga om värde, mål och mening, som inte låter sig återföras på någon allmänt omfattad neutral utgångspunkt som alla skulle vara eniga om.

Med tanke på att idén om människans särställning medfört en långtgående reduktion av naturen till ett medel för människans behov och intressen, vill jag lyfta fram filosofen Cora Diamonds idé om medvarelser (fellow creatures) som pekar på möjligheten av ett förhållningssätt som tar fasta på att vi på olika sätt berörs av djuren som levande varelser med artegna livsbetingelser, och härigenom på allvar granska vad det innebär att se dem som föremål för en ansvarstagande omsorg. Ett sådant förhållningssätt innefattar ett vidkännande av vårt ofrånkomliga beroende av en natur som inte är vår egen skapelse, liksom också att vi självkritiskt granskar vilka roller vi själva ger djur och natur i våra liv. I den mån som vi ger företräde åt våra egna kortsiktiga intressen och mer eller mindre bortser från de ekologiskt negativa konsekvenser som våra verksamheter har för naturen som helhet, kunde man tala om en glömska eller blindhet för att naturens övergripande livsväv av olikartade medlevande livsformer också bär upp vår egen tillvaro.

En uppgift som ständigt kräver nya omprövningar

Som en sammanfattning av det ovanstående, vill jag avsluta med att påminna om att människans liv innefattar många vitt skilda behov och intressen vilka påverkar varandra på de mest olika sätt, vilket samtidigt innebär att de frågor vi ställer, och de svar vi ger, är lika skiftande som de olika sammanhang där de ställs och besvaras. Eftersom den mening vi som enskilda individer ser i det vi tänker, säger och gör, formas inom ramen för de vardagliga möjligheter som rådande samhällsförhållanden erbjuder, kommer våra frågor om värde, mål och mening också att handla om vår delaktighet i ett mänskligt livssammanhang, där de olika alternativ och möjligheter att handla som vi ställs inför, samtidigt innebär olika möjligheter till gott och ont. Vad vi själva i vår livsföring gör av dessa möjligheter är sålunda ytterst en samvetsfråga som ingen annan än vi själva kan axla ansvaret för, och som sådan en uppgift som ytterst kan innebära ett krav på att det är oss själva vi måste förändra.

Härvid är det skäl att framhålla att idén om medvarelser först som sist ställer oss inför uppgiften att uppmärksamt beakta och ompröva vad det i enskilda och konkreta fall liksom i olika sammanhang innebär att ta hänsyn till att levande varelser är beroende av mer eller mindre artspecifika betingelser för att kunna existera. I den meningen är medvarelseperspektivet besläktat med vår förmåga att hysa omsorg om varandra, men innefattar också att vi – vilket tål att upprepas – vidkänner vårt ofrånkomliga beroende av en natur som inte är vår egen skapelse, men som vi själva är en del av.

Ett sådant i grunden existentiellt och moraliskt förhållningssätt ställer var och en av oss inför uppgiften att efter bästa förmåga försöka öva upp en lyhörd omsorg som omfattar såväl våra medmänniskor som på sina olika sätt också djuren och resten av naturen, för att mitt i det nära, lilla och vanliga med öppna sinnen och öppet hjärta ta fasta på att denna förunderliga planet är hemorten för en oöverskådlig mångfald av andra livsformer än vår egen, och härigenom värna om den oskattbara gåvan att vi själva liksom allt medlevande finns till.

Göran Torrkulla

Man is a being who creates images of himself and then begins to resemble them. I. Murdoch
No human being is an island, complete in itself, but a part of the great whole. J. Donne
Nature is nowhere greater than in her smallest creations. Pliny the elder.

The idea of ​​the special position of man
It can be said without exaggeration that an equally dominant and pervasive feature in our Western history of thought is the idea of ​​man's special position or peculiarity, according to which man and his culture (or if you will: the human way of life) are in a principled opposition to nature with everything that lives and is there - that it is only man who has detached himself from the spatial and temporal bonds and dependencies that govern nature and all its other species. The idea of ​​such an overriding special position has meant that human identity is determined in terms of qualities or abilities that he himself has, but which the so-called unreasonable animals lack - especially then the lack of language, self-awareness and awareness of their mortality. This abstract and sharply demarcated hierarchical view of the relationship between man and animals, as well as the rest of nature, has been (and still is) expressed in a series of dichotomous contrasts, where the human is opposed to the animal, culture to nature, reason to instinct and soul to body. . Despite the criticism that such a distinctive pattern of thought consolidates a hegemonic "artism" that takes for granted that nature as a whole exists for man, and that notwithstanding that the negative consequences of man's exploitation of nature today have become increasingly apparent and far-reaching proportions, the idea of ​​a special position still lives on in transformed forms, which make us forgetful or blind because we ourselves are part of the nature that sustains all life.

The idea of ​​a pristine or pure nature
Another idea within our tradition of thought that also still strongly asserts itself not only in the general consciousness but also in science, is the idea of ​​a pure or original nature, ie. a wild nature unaffected by man. Historically, the view of nature has for a very long time been characterized by the agricultural culture's attachment to the earth and its seasonal cycles, where wild nature was perceived as both desolate and barren, but also threatening. But a gradually emerging scientific approach, along with increasing urbanization and industrialization as well as political upheavals, eventually gave rise to a backlash in which the untouched wilderness was idealized in contrast to the man-made urban environment that limited contact with nature in everyday life. .

This new approach has since the early modern romanticism entailed an aestheticization of nature, both in the form of a sentimental idyllicization of the cultural landscape that arose through the impact of agriculture on the natural landscape, and in the form of a contemplative view of wild nature's sublime grandeur - various expressions of a the longing for something original that the city man projected on a nature that had become foreign to her. This heritage is also very important in today's urbanized and industrialized world, where nature is usually perceived as a place where one withdraws from everyday stress and toil, and thus is associated with recreation and outdoor life. A paradoxical feature in this context is that the dream of a kind rising in an aesthetically idealized nature that stands for authenticity and originality, goes hand in hand with nature being exploited to an increasing extent at the same time - a divisiveness that we all more or less carry.

The emphasis on a dividing line between nature and culture was also the starting point among the pioneers of ecological thinking, who further developed the notion of an original state of equilibrium prevailing in nature, which industrialization and urbanization increasingly threatened to upset or destroy. The aim was primarily aimed at protecting the untouched wilderness from human impact, with an emphasis on the conservation of its unusual animal and plant species, some of which were extinct. For this purpose, nature conservation laws were created with the aim of preserving an endangered nature by establishing national parks and nature reserves. Faced with the fact that the negative consequences of human exploitation of nature today risk leading to an ecological crisis that threatens the entire life of the globe, the preservation of delimited natural areas has come to be insufficient, and the very idea of ​​a pristine nature increasingly illusory.

The American marine biologist Rachel Carson's book Silent Spring from 1962 is often cited as an important turning point in the critical debate on the conditions for ecologically sustainable development. Her demonstration that chemical pesticides, biocides and not least DDT, spread far beyond the places where they were used, and by being enriched in nature's food chains posed a threat to the entire wildlife and ultimately ourselves, meant that man-made environments also began to be included in nature conservation work. Later, the environmental debate was dominated by the acidification issue, where it was emphasized that nature is globally affected by the sulfur dioxides derived from the use of fossil fuels, and today an increasingly widespread threat to biodiversity, as well as alarming observations of climate change, have strengthened global engagement. Nevertheless, the idea of ​​an untouched nature lives on in the preference that today's promotion of biodiversity gives to intact ecosystems, which is evident in the often heated debate about which animal and plant species are "original", and which wild species, newcomers or deliberately or unintentionally dispersed newcomers who are invasive species, and therefore often fought as intrusive intruders.

My thought here is that the focus on the ideal of a pure and untouched nature beyond man and society, tends to obscure or even mutilate our understanding of both the extent of today's environmental problems and that they are undoubtedly associated with societal problems. This presents us with the task of seriously questioning the established image of man as separated from and master of nature, and instead both on an individual as well as a societal and global level as critically and comprehensively as possible examine how our own activities undermine the ecological conditions for a living nature. In a changing world, this requires that we step by step reconsider both the practical and moral problems we face, as well as address the issue of the possibility of showing consideration for nature and its diversity of different life forms, regardless of whether we regard them as useful or useless to ourselves.

The importance of not forgetting our dependence on all living things around us
From an early age, we witness and learn countless different ways of relating to animals and nature, something that varies in nature and scope depending on the environment in which we grew up, but which in an urbanized way of life is impoverished in the sense that a direct everyday contact with the wild animals of nature, as well as with the domesticated species of agrarian culture, are usually quite restricted. It can be added that today we are predominantly consumers of finished mass-produced animal and plant products, as well as that we now also consume nature as experience tourists. On the whole, it can be said that our knowledge of nature's various life forms derives from manuals, nature films and the internet, rather than from concrete and personal experiences. With the entomologist and author Fredrik Sjöberg, one could - admittedly pointed out - say that television has taught us to see nature as a film, as something immediately comprehensible and accessible, but that is just an illusion. The explanatory speaker's voice is missing out there. He further considers that "species knowledge is like a language", and points out that a lack of concrete species knowledge can be seen as a "biological illiteracy", with the consequence that we do not recognize what we see, which can make nature appear alien and incomprehensible .

The scientific classification and description of nature's different life forms groups different species into systems based on their kinship, while our everyday perceptions do not form a unified system, but are governed by our different contextual needs and interests. Although there is agreement on the importance of distinguishing between dangerous and harmless animals and plants, regardless of species and size, the cultural attitudes to what is edible or inedible can differ greatly. Likewise, the distinction between wild animal species and domesticated pets and useful animals plays a central role in our view of nature. Unlike pets that we name and are allowed to stay in our homes, the rationalization of the industrial breeding of domesticated species such as cows, pigs, sheep and chickens, as well as nowadays also fish, has reduced farm animals to the bare stage in a cost-effective food production for market. One could say that the animals are thereby completely deprived of what would belong to seeing them as living beings with a life independent of us. With regard to the cultivation of various useful plants as well as forestry, the rationalization has resulted in monocultures and the use of pesticides, where quantitative and economic objectives are given priority over the question of the ecologically negative consequences. In that sense, the question of our view of nature is connected with our view of man and society, and thus also an existential and moral question of value, goal and meaning, which cannot be traced back to any universally embraced neutral point of departure that everyone would agree on.

Given that the idea of ​​the special position of man has led to a far-reaching reduction of nature to a means of human needs and interests, I would like to highlight the philosopher Cora Diamond's idea of ​​fellow creatures which points to the possibility of an approach that we in various ways affected by the animals as living beings with their own living conditions, and thereby seriously examine what it means to see them as the object of responsible care. Such an approach includes an acknowledgment of our inevitable dependence on a nature that is not our own creation, as well as that we self-critically examine the roles we ourselves give animals and nature in our lives. To the extent that we give priority to our own short-term interests and more or less disregard the ecologically negative consequences that our activities have for nature as a whole, one could speak of oblivion or blindness to the fact that nature's overall web of different living forms also carries up our own existence.

A task that constantly requires new reconsiderations
As a summary of the above, I would like to end by reminding that human life includes many very different needs and interests which affect each other in the most different ways, which at the same time means that the questions we ask, and the answers we give, are equal varying as the different contexts in which they are posed and answered. Since the meaning we as individuals see in what we think, say and do is shaped within the framework of the everyday opportunities that prevailing societal conditions offer, our questions about value, goals and meaning will also be about our participation in a human life context, where the different alternatives and opportunities to act that we are faced with, at the same time mean different opportunities for good and evil. What we ourselves in our way of life make of these possibilities is thus ultimately a matter of conscience for which no one but ourselves can shoulder the responsibility, and as such a task which can ultimately entail a requirement that it is ourselves we must change.

In this connection, it is worth emphasizing that the idea of ​​coexistence first and foremost presents us with the task of carefully considering and reconsidering what it means in individual and concrete cases as well as in different contexts to take into account that living beings are dependent on more or less species-specific conditions for to be able to exist. In that sense, the perspective of participation is related to our ability to care for each other, but also includes that we - which can be repeated - acknowledge our inevitable dependence on a nature that is not our own creation, but of which we ourselves are a part.
 

Such a fundamentally existential and moral approach confronts each of us with the task of trying to the best of our ability to exercise a sensitive care that includes both our fellow human beings and in its various ways also the animals and the rest of nature, in order to be close, small and ordinary with open minds and open heart, acknowledge that this marvelous planet is home to an unimaginable variety of life forms other than our own, and thereby safeguard the priceless gift that we ourselves as well as all living beings exist.

Leif Strengell

Mitt huvudsakliga uttryck är konstgrafik och då specifikt fotogravyr. Tekniken är den s.k. foto-polymer- eller FP-gravyren. Det är svårt att definiera var exakt min plats finns mellan fotokonst, konst och konstgrafik. Jag själv vill påstå att det jag gör är konstgrafik. I och med att jag ser fotot enbart som ett verktyg och en startpunkt, där jag däremot vid tryckögonblicket upplever transformationen från dokumentärt fotografi till trycksak som en konstnärlig handling. Det är här som konst, mystik och tidsförskjutningar för mig uppstår.

Jag har i många år jobbat med att utveckla och forska i den s.k. ImagOn / Riston fotopolymergravyrtekniken. Det har inom konstgrafikkretsar påståtts att den här tekniken är hopplös, osäker och lynnig. Det påståendet har utmanat mig och har därmed placerat ribban på en utmanande höjd. Mitt mål har varit att bevisa det motsatta. Det kan inte vara så att något kan vara så osäkert att goda resultat inte kan upprepas. Här handlar det bara om uppföljning, rutin och noggrannhet. Jag anser att det är nödvändigt att utveckla konstgrafiken mot denna form av ultraviolett baserad ljus-teknik. Den tar konstgrafiken in i en ny era där det klassiska möter fotokonsten och att tryckkonsten tar ytterligare steg mot ett hållbart arbete.

Jag ser inte konstgrafik vara enbart ett ekvilibristiskt tekniklir. Jag är mån om att lyfta fram en parallell konceptuell väg med filosofisk-politiska berättelser och ställningstaganden. Dels är jag intresserad av klassisk skönhet med allt vad det innebär av komposition, ljussättning, kontrastspel och rika valörer, men jag är också intresserad av innehållsmässiga bakgrundsberättelser. Egentligen är det de faktabaserade berättelserna som driver på mitt skapande. Det är alltså inte den ytliga, snabbt konstaterade skönheten som primärt intresserar - trots att det vid första anblicken av mina bilder kanske ter sig så.

2017 flyttade vi för ett år mer eller mindre ut i skogen. Samtidigt fyllde också Finland 100 år. Vi bodde i vår sommarstuga i Munsala. Den här kommundelen i Nykarleby har för mig varit en mytomspunnen ort med mångfacetterad historia i dels den s.k. “Munsalasocialismen” från strax efter sekelskiftet och som var mycket påtaglig under självständighetsperioden 1916-17. Samtidigt har också i den under fortsättningsskriget 1944 aktiva “skogsgrardismen” inspirerat mig. Här handlar det om krigströtta desertörer som gömde sig i skogarna längs våra kuster i Österbotten. Speciellt vanligt var detta fenomen i sjöbyarna i västra Munsala, Monäs, Monå och Vexala. Varför..? Kan detta ha något med “antiöverhöghetsprincipen” att göra? Kanske..? Jag drar här gärna paralleller med dagens flyktingrörelser och det eldfängt starkt polariserade politiska läget.

Under tiden som mina bilder blir fler och mina skogsmotiv blir allt mer allmängiltiga så har mina koncept också glidit över i tankar kring energianvändning, naturvård och människans aktiva part i klimatförändringen och jordens utarmning. Här har jag fått tacksam hjälp i mitt tänkande av bl.a. Göran Torrkulla.

I samband med en diskussion kring skogsbruk hörde jag för en tid sedan i radio en man uttala sig i stil med: “...det skall man bara veta att det är människan som råder över naturen och att det därför ligger på vårt ansvar att vårda den.” Det lilla, men kraftiga, påståendet triggade och inspirerade mig. Min egen lilla kommentar till detta är att naturen nog klarar sig själv. Det är klart, om vi människor inte skulle göra livet svårt för oss själva och naturen så måste vi naturligtvis städa upp och rätta till våra misstag och härjningar. Jag undrar bara vart vårt storsinniga vårdande leder och vad som egentligen triggar igång våra handlingar? Här tänker jag nu främst på den såkallade “skogsvården”. Det är ganska lätt att se hur snabbt våra skogar utarmas och att en tydlig rörelse nu sker från mångfald till enfald där skogen numera ser allt mera ut som gigantiska tysta pelarsalar helt utan liv av mångfald.

Det är med motiv utgående från både människans egensinniga agerande och den en-skilda människans förhållande till naturen jag arbetar. Jag jobbar separat med bägge temata, men blandar också gärna dessa områden för att i sin tur eventuellt åstadkomma helt nya betraktelseunderlag.

Leif Strengell

My main expression is printmaking and then specifically photogravure. The technique is the so-called the photopolymer engraving. It is difficult to define exactly where my place is between photography, art and printmaking. I myself want to say that what I do is printmaking. In that I see photography only as a tool and a starting point, where, on the other hand, at the moment of printing, I experience the transformation from documentary photography to printed matter as an artistic act. This is where art, mystery and time shifts for me arise.

I have for many years worked with developing and researching around the so-called ImagOn / Riston photopolymer engraving technique. It has been said and claimed in printmaking circles that this technique is hopeless, insecure and moody. That statement has challenged me and has thus placed the bar at a challenging height. My goal has been to prove the opposite. It cannot be that something can be so uncertain that good results cannot be repeated. This is just about up following, routine and accuracy.

I believe it is necessary to develop printmaking towards this form of ultraviolet based light technology. It takes printmaking into a new era where the classical printmaking meets the artphotography and that the art of printing takes further steps towards sustainable work.
I do not see printmaking as merely an equilibrist technology. I am keen to highlight a parallel conceptual path with philosophical-political narratives and positions. On the one hand, I am interested in classic beauty with all that it entails in terms of composition, lighting, contrast play and rich denominations, but I am also interested in substantive background stories. Actually, it is the fact-based stories that drive my creation. So it is not the superficial, quickly ascertained beauty that is primarily of interest - despite the fact that at first glance my pictures may seem so.

In 2017, we moved into the forest for a year. At the same time, Finland also turned 100 years old. We stayed in our summer cottage in Munsala. This part of the municipality in Nykarleby has for me been a mythical place with a multifaceted history in the so-called "Munsala Socialism" shortly after the turn of the century and which was very noticeable during the period of independence 1916-17, but at the same time also in the "forest guardism" active during the Continuation War 1944, inspired me. These are war-weary deserters who hid in the forests along our coasts in Ostrobothnia. This phenomenon was especially common in the coastal villages in western Munsala, Monäs, Monå and Vexala. Why..? I would like to draw parallels here with today's refugee movements and the fiery, highly polarized political situation.

As my images become more numerous and my forest motifs become more universal, my concepts have also slipped into thoughts about energy use, nature conservation and man's active part in climate change and the impoverishment of the earth. Here I have received grateful help in my thinking of e.g. Göran Torrkulla.

In connection with a discussion about forestry, I heard a man on the radio some time ago in the style of: "...one should only know that it is man who controls nature and that it is therefore our responsibility to take care of it". This small, but powerful, statement triggered and inspired me. My own little comment on this is that nature probably manages itself(!). Of course, if we humans were not to make life hard for ourselves and nature, we have to clean up and correct our mistakes and ravages. I just wonder where our generous caring leads and what really triggers our actions? Here I am thinking mainly of the so-called "forest management". It is quite easy to see how quickly our forests are depleted and that a clear movement is now taking place from diversity to stupidity, where the forest now looks more and more like giant silent pillar halls completely without a life of diversity.

It is with motives based on both man's self-willed actions and the individual man's relationship to nature that I work. I work separately with both themes, but I also like to mix these areas in order to in turn create completely new considerations.

Leif Strengell

Tärkein ilmaisuni on ja sitten erityisesti valogravyyri. Tekniikka on niin kutsuttu fotopolymeeri- FP-kaiverrus. On vaikea määritellä tarkalleen, missä minun paikkani on valokuvan, taiteen ja taidegrafiikka välillä. Itse haluan sanoa, että mitä minä teen on grafiikka. Siksi näen valokuvan vain työkaluna ja lähtökohtana, jossa toisaalta koen muutoksen dokumenttivalokuvauksesta painotuotteeksi painamisen hetkellä taiteellisena tekona. Täällä syntyy minuulle taidetta, mysteeri ja ajanmuutokset.

Olen vuosien ajan työskennellyt niin kutsutun ImagOn / Riston-fotopolymeerikaiverrustekniikan kehittämisen ja tutkimuksen parissa. Grafiikkapiireissä on sanottu ja väitetty, että tämä tekniikka on toivoton, epävarma ja hatara. Tämä lausunto on haastanut minut ja asettanut rimaa haastavalle korkeudelle. Tavoitteenani on ollut osoittaa päinvastaista. Ei voi olla että jokin voi olla niin epävarmaa, ettei hyviä tuloksia voida toistaa. Kyse on vain seurannasta, rutiinista ja tarkkuudesta.

Mielestäni on välttämätöntä kehittää taidegrafiikkaa kohti tätä ultraviolettipohjaisen valotekniikan muotoa. Painotyö vie uudelle aikakaudelle, jossa klassinen taidegrafiikka kohtaa taidevalokuvan ja että taidegrafiikka ottaa lisäaskeleita kohti kestävää työtä.
En näe grafiikkaa pelkkänä taitotekniikkana. Haluan tuoda esiin rinnakkaisen käsitteellisen polun filosofis-poliittisilla kertomuksilla ja kannoilla. Toisaalta olen kiinnostunut klassisesta kauneudesta kaikesta, mitä se sisältää sommittelussa, valaistuksessa, kontrastipelissä ja rikkaissa valööriarvoissa, mutta olen myös kiinnostunut aineellisista taustakertomuksista. Itse asiassa todellisuuspohjaiset tarinat ohjaavat luomaani. Joten se ei ole ensisijaisesti kiinnostava pinnallinen, nopeasti todettu kauneus - huolimatta siitä, että ensi silmäyksellä kuvani saattavat tuntua niin.

Vuonna 2017 muutimme vuodeksi metsään. Samanaikaisesti myös Suomi täytti 100 vuotta. Asuimme kesämökissämme Munsalassa. Tämä Uudenkaarlepyyn kunnanosa on kauan ollut minulle myyttinen paikka, jolla on monitahoinen historia ns. "Munsalasosialismissa" pian vuosisadan vaihteen jälkeen ja joka oli hyvin havaittavissa itsenäisyyskaudella 1916-17, mutta samalla myös jatkosodan 1944 aikana aktiivinen "metsäkaartilaisuus" inspiroi minua. Nämä ovat sodasta uupuneita sotilaspakolaisia, jotka piiloutuivat Pohjanmaan rannikon metsiin. Tämä ilmiö oli erityisen yleistä Munsalan, Monäsin, Monån ja Vexalan rannikkokylissä. Miksi..? Haluaisin tuoda tähän yhtäläisyyksiä nykypäivän pakolaisliikkeiden ja tulisen, erittäin polarisoidun poliittisen tilanteen kanssa.
Kun kuvieni lukumäärä kasvaa ja metsämotiivini yleistyvät, käsitteeni ovat myös laskeneet ajatuksiin energian käytöstä, luonnonsuojelusta ja ihmisen aktiivisesta osasta ilmastonmuutoksessa ja maan köyhtymisessä. Täällä olen saanut kiitollista apua ajatellessani mm. Göran Torrkulla.

Metsätaloudesta käydyn keskustelun yhteydessä kuulin jonkin aikaa sitten radiosta miehen, jonka tyyli oli: "... pitäisi vain tietää, että ihminen hallitsee luontoa ja että siksi meidän vastuullamme on huolehtia siitä. ". Tämä pieni, mutta voimakas lausunto laukaisi ja inspiroi minua. Oma pieni kommenttini tästä on, että luonto todennäköisesti kyllä hoitaa itseään (!). Tietysti, jos me ihmiset eivät tekisi itsellemme ja luonnolle vaikeaa elämää, meidän on siivottava ja korjattava virheemme ja tuhomme. Mietin vain, mihin antelias huolenpitomme johtaa ja mikä todella laukaisee tekomme? Ajattelen tässä lähinnä niin kutsuttua "metsänhoitoa". On melko helppo nähdä, kuinka nopeasti metsämme ovat ehtyneet ja että nyt tapahtuu selkeä liike monimuotoisuudesta yksinkertaisuuteen, jossa metsä näyttää nyt yhä enemmän jättimäisistä hiljaisista pylvässaleista kokonaan ilman monimuotoista elämää.

Työskentelen motiiveilla, jotka perustuvat sekä ihmisen omaehtoiseen toimintaan että yksilön suhteeseen luontoon. Työskentelen erikseen molempien teemojen kanssa, mutta haluan myös sekoittaa näitä alueita voidakseni puolestaan ​​luoda ihan uusia näkökohtia.